Personliga reflektioner
Vad får egentligen en man att utsätta sin egen kropp för åtta timmar cykel i ett trist gym? Träningsvilja? Intensiv vilja att bli bäst? Behov av uppmärksamhet? Dumhet? Eller ren och skär idioti? Jag skulle gärna ge er svaret om jag själv visste det. Troligtvis ligger svaret i något helt annat, i att jag är ganska lätt att hetsa till något och då jag väl har satt igång något vägrar min tjurskalle att lyssna på det sunda förnuftet.
Sanningen är väl den att trots all kramp och den obeskrivliga smärtan i mina nedre regioner var gårdagens cykling en större mental utmaning än fysisk. Att fortsätta och bara nöta på trots att man utför en av de absolut tråkigaste träningsformerna som finns (är nog inte ensam om den uppfattningen). När kroppen dessutom säger ifrån och bara vill sluta är det skallen som måste bestämma. De sista två timmarna vara bara ren och skär vilja, jag lovar.
Om gårdagen innehöll ett bra träningspass är en annan fråga som är intressant. Skulle ha kunnat träna med bra mycket högre kvalitet under gårdagen. Även fast jag är väl medveten om att jag hade kunnat träna mer optimalt igår skulle jag vilja påstå att gårdagen trots allt var något positivt, lärorikt och inte minst karaktärsdanande. Då man håller på med en såpass krävande uthållighetsidrott som längdåkning tror jag att gårdagen var nyttig. För att kunna nå den yttersta världseliten krävs det att man ligger på gränsen för vad kroppen klarar av rent träningsmässigt. Men hur kan man egentligen veta att man ligger på eller ens nära gränsen om man aldrig har gått över den? Jag tror att det är mycket svårt i alla fall. På så sätt tror jag att gårdagen var något nyttigt. Att utforska och känna var gränsen går och hur det känns att gå över gränsen under kontrollerade former tror jag bara är nyttigt. En nyttig erfarenhet att bära med i ryggsäcken under min fortsatta satsning mot eliten.
Bästa tidsfördrivet under tiden man cyklar motionscykel: CF, utan tvekan. Tiden gick snabbast då man höll sig sysselsatt med något mer aktivt än exempelvis filmtittande. Lägg därtill att man fick bra träning av det orienteringstekniska momentet.
Bästa energikällan under tiden man cyklar motionscykel: X-ray energidryck. Pepparkaksdeg i all ära men då väggen kom efter 6.40 var två burkar X-ray det enda som fick mig att fortsätta genom den tjocka betongväggen.
Bästa klädseln när man cyklar motionscykel: Ja inte är det då badbyxor... Ångrade det dumma valet att inte ta cykelbyxor och idag håller min brandbilsfärgade rumpa verkligen med.
Bästa boken under tiden man cyklar motionscykel: Praktisk prestationspsykologi. Man behöver starkt psyke för att klara av det.
Får avsluta med att tacka mitt serviceteam. Utan er hade det här aldrig varit möjligt!!
Ps. Vilka är med på nästa "idiotshow", fyrkanten runt på rullisar till våren? ;) Ds.
Sanningen är väl den att trots all kramp och den obeskrivliga smärtan i mina nedre regioner var gårdagens cykling en större mental utmaning än fysisk. Att fortsätta och bara nöta på trots att man utför en av de absolut tråkigaste träningsformerna som finns (är nog inte ensam om den uppfattningen). När kroppen dessutom säger ifrån och bara vill sluta är det skallen som måste bestämma. De sista två timmarna vara bara ren och skär vilja, jag lovar.
Om gårdagen innehöll ett bra träningspass är en annan fråga som är intressant. Skulle ha kunnat träna med bra mycket högre kvalitet under gårdagen. Även fast jag är väl medveten om att jag hade kunnat träna mer optimalt igår skulle jag vilja påstå att gårdagen trots allt var något positivt, lärorikt och inte minst karaktärsdanande. Då man håller på med en såpass krävande uthållighetsidrott som längdåkning tror jag att gårdagen var nyttig. För att kunna nå den yttersta världseliten krävs det att man ligger på gränsen för vad kroppen klarar av rent träningsmässigt. Men hur kan man egentligen veta att man ligger på eller ens nära gränsen om man aldrig har gått över den? Jag tror att det är mycket svårt i alla fall. På så sätt tror jag att gårdagen var något nyttigt. Att utforska och känna var gränsen går och hur det känns att gå över gränsen under kontrollerade former tror jag bara är nyttigt. En nyttig erfarenhet att bära med i ryggsäcken under min fortsatta satsning mot eliten.
Bästa tidsfördrivet under tiden man cyklar motionscykel: CF, utan tvekan. Tiden gick snabbast då man höll sig sysselsatt med något mer aktivt än exempelvis filmtittande. Lägg därtill att man fick bra träning av det orienteringstekniska momentet.
Bästa energikällan under tiden man cyklar motionscykel: X-ray energidryck. Pepparkaksdeg i all ära men då väggen kom efter 6.40 var två burkar X-ray det enda som fick mig att fortsätta genom den tjocka betongväggen.
Bästa klädseln när man cyklar motionscykel: Ja inte är det då badbyxor... Ångrade det dumma valet att inte ta cykelbyxor och idag håller min brandbilsfärgade rumpa verkligen med.
Bästa boken under tiden man cyklar motionscykel: Praktisk prestationspsykologi. Man behöver starkt psyke för att klara av det.
Får avsluta med att tacka mitt serviceteam. Utan er hade det här aldrig varit möjligt!!
Ps. Vilka är med på nästa "idiotshow", fyrkanten runt på rullisar till våren? ;) Ds.
Kommentarer
Postat av: hinken
fyrkanten runt till våren ;)
Postat av: pajen
finns nog bara en förklaring till varför man gör detta. För mycket fritid!
Postat av: pontus!
jag är lätt på!
Postat av: Bolkov
Som sagt, jag ska krossar det!
Trackback
